Av barn och fyllgubbar får man höra sanningen, heter det ibland. Men också unga, av partipolitik oförstörda, masterstudenter i ekonomi kan säga sanningar som inte får sägas i Sverige.
Vid ett frukostseminarium idag, där också integrationsminister Nyamko Sabuni medverkade, presenterades Timbro-rapporten “Fattigdomsfällan slår igen”. Rapportförfattarna Anders Bornhäll och Hans Westerberg har studerat villkoren för somalier hos oss och jämfört med villkoren i USA.
I den utvalda gruppen, somalier i Östergötland, var bara 20 procent är i arbete och 9 procent arbetssökande. Resten, över 70 procent i arbetsför ålder (20-64 år), söker inte ens arbete utan finns i permanent utanförskap.
Rapportförfattarna pekar på att många är analfabeter, vilket inte är så konstigt med tanke på att landet de lämnat är i anarki, och att trösklarna till arbetsmarknaden i Sverige därför blir oöverstiglig. Kollektivavtalens ingångslöner ligger så högt att dessa människor inte kan anställas, eftersom de inte kan utföra kvalificerade arbeten.
– Sveriges arbetsmarknad är utformad för högutbildade och högproduktiva. Lågutbildade och grupper vars produktivitet är svår att uppskatta får inga jobb, sa Hans Westerberg.
– Långvariga bidrag och höga ersättningsnivåer anges ofta som en huvudorsak till den här fattigdomsfällan, och att man med lägre nivårer skulle få människor från bidrag till arbete. Men det gäller ju under antagandet att det finns arbeten att gå till. Som det ser ut idag finns inte alls massor med arbeten på den produktivitetsnivå som passar denna lågutbildade grupp, sa Anders Bornhäll.
De variabler som rapportförfattarna tog upp och som gör trösklarna in på arbetsmarknaden oöverkomliga är: lagen om anställningsskydd (LAS), skattekilar, avgifter på arbete och hög lägstanivå för löner i kollektivavtal.
– Vi måste tillåta decentraliserade avtal utanför kollektivavtalen. Vi måste möjliggöra att avtal sluts efter individuellt satta preferenser. En låglönemarknad måste helt enkelt tillåtas. Det låter skrämmande för många, men det är vad som krävs, sa författarna.
I rapporten pekar man på att somalier i Minesota visserligen inte har några höga löner, men sysselsättningsgraden är 55-60 procent. Alltså tre gånger så hög som i Östergötland. Dessutom är gruppen inte passiviserad som i Sverige, utan dynamisk genom egen företagsamhet.
När integrationsministern sedan tog till orda, handlade det om vad myndigheter kan göra, om att introduktion ska döpas om till etableringsinsatser och om bättre anpassade bidragssystem. Därmed blev skillnaden mellan det officiella svenska förnekandet av de verkliga problemen tydliga. Visserligen skulle Nyamko Sabuni personligen vilja se en del av det som rapportförfattarna var inne på, men som företrädare för svensk politik kan hon inte göra det. Då är “integration” alltid lika med “bidrag” och “myndighetsinsatser”.
Det är i Sverige tabu att högt säga att en stor del av invandringen innebär att gruppen extremt lågutbildade ökar i Sverige och att det kräver sänkta löner, om de nu alls ska arbeta.
När jag i bloggen tidigare i höst rappporterade om mötet med amerikanske författaren och kolumnisten David Frum i Washington, sa han öppet och utan att göra något stor sak av det, att invandringen till Amerika är en fördel för de som tjänar mest, medan den kan vara en nackdel för dem som tjänar minst. Nyanlända invandrare konkurrerar om jobben där utbildningskraven är låga. Det gör tjänstesektorn billigare för dem som kan köpa, men de som själva arbetar i den lågproduktiva delen av tjänstesektorn sänks lönenivån.
Detta får inte sägas i Sverige. Det politiska mantrat från alla riksdagspartier är att Sverige ska konkurrera med högkvalificerad produktion.
Men om de hundratusentals människor som kommit till Sverig till del är analfabeter eller lågt utbildade, hur ska detta hänga ihop?
Om det tiger alla.
Och de politiska ungdomsförbunden går ju ännu längre och vill att illegala invandrare ska ha en massa rättigheter. Det undergräver ju samhällsordningen i ännu högre grad.
Jag menar att invandringens effekter — både positiva och negativa – öppet måste diskuteras. Invandringen kräver att kollektivavtalens lägstalöner sänkt kraftigt. Vi måste i Sverige öppna för en låglönemarknad. Av den enkla anledningen att någora andra jobb klarar många av de invandrade personerna inte av. Alternativet är att de i hela sina liv ska leva på bidrag. Så som de gör nu.
Det är den utvecklingen som ger Sverigedemokraterna deras styrka. Väljarkåren förstår att något är otroligt fel, ur balans, i svensk politik. Och bara Sverigedemokraterna talar om det. Alla andra tiger, blundar och förtränger.
Istället borde ju alla partier erkänna faktum: med en allt större lågutbildad befolkning i Sverige måste arbetsmarknaden i grunden förändras och låglönemarknader öppnas. Det är konsekvensen av invandringen.
Och det är därför högutbildade är positiva till invandring, medan lågavlönade är mer skeptiska.
Vi snackar alltså inte om främlingsfientlighet eller rasism, utan om rena ekonomiska intressen. Högutbildade kan se fram emot att få sina skjortor strukna för lägre kostnad, medan offentligt anställda LO-kollektiv kan räkna med sänkta löner som en följd av en invandring med många lågutbildade.
Säg som det är!
Ta verkligheten vid hornen!
Kom med lösningar som inte blundar för realiteterna!
Det är min uppmaning till alla från Mona Sahlin till Fredrik Reinfeldt. Sluta tiga och ta ansvar för invandringens konsekvenser.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar