| 2008-12-28 |
Till slut bröts tålamodet. Man kan undra hur många länder som mer eller mindre stillatigande skulle förlika sig med att hundratusentals av dess invånare nästan dagligen blev beskjutna med raketer och granatkastare.
Låt vara att speciellt raketerna inte var speciellt träffsäkra och att de som avlossade dem och betjänade granatkastarna var allt annat än kunniga i att rikta sin eld. Men försök att inse vad det är att leva och verka i ett område där du vet att det med jämna mellanrum ramlar ner olika typer av bomber runt omkring dig. De var visserligen få som dödades men hur förklarar man för ett barn som fått ett ben avskjutet att det var ett statistiskt missöde! Eller försök att förklara för barnen till en israelisk jordbrukare att deras far dödats när han jobbade på sina åkrar då någon skjutglad palestinier i Gaza använt honom som måltavla. Inget land kan stillatigande gå med på något sådant!
Det är inget som man kan förhandla om. Det enda man kan göra är att tala om för motparten att om han inte slutar, så får han ta konsekvenserna. Jag har med flit beskrivit situationen för den israeliska befolkningen i västra Negevöknen ur ett mänskligt grodperspektiv och inte i tvättade politiska termer. De senare är kanske bra att använda i väluppfostrade diskussioner men meningslösa då de gäller att ta till då du skall försöka lugna ner en femåring med av den naturliga skräcken orsakade sömnstörningar.
Detta har varit Hamas-terrorns ansikte under de sista månaderna. Den israeliska regeringen har enligt nästan alla israeliska judars uppfattning väntat alldeles för länge med dagens aktion. Gång på gång har den försökt få Hamas ledningen att ta sitt ansvar för den befolkning den styr genom olika sorters ekonomiska sanktioner – men utan någon verkan.
Israel har, liksom ett antal andra länder däribland ett antal arabstater, gång på gång varnat Hamasledningen att Israels tålamod kommer att ta slut en vacker dag, så den skall inte spela förvånad i dag.
Man kan undra över varför världssamfundet inklusive många svenska ledande politiker och kulturpersoner inte reagerat över de uppenbara kränkningarna av internationell rätt från Hamas sida.
Beror det på okunskap om den rättsliga situationen eller illvilja? Att Israel hade rätt att försvara sig råder det ingen tvekan om här i landet. Det är vi ense om, från Bibi Natanyaho till Amos Oz.
Den israeliska aktionen har inte som huvudmål att störta Hamasstyret i Gaza, utan att få det att ta sitt förstånd till fånga. Det är befolkningen i Gaza som skall avgöra vem som skall styra den – inte någon annan. Men detta innebär dock att den civila befolkningen i Gaza som i demokratiska val valde Hamas som sina ledare också har ett ansvar för vad denna ledning gör och därmed kan vara tvungen att ta konsekvenserna av detta val.
Den israeliska militären försöker i möjligaste mån undvika att skada civila Gaza bor men det är inte alltid så lätt. Det förefaller dessutom som man mer eller mindre lyckats med det, då enligt uttalanden från Hamas själva under dagen så har de civila offren endast varit ca 15% av de totala.
Flera av de internationella reaktionerna på dagens israeliska aktion har varit kravet på ett omedelbart eldupphör. Detta krav som är ytterst vanligt vid de flesta väpnade internationella konflikter är på ytan vällovligt, men i grunden allt annat en konfliktlösande.
Väpnade konflikter i dagens värld bryter inte ut pga att en av parterna tycker att det är ett sympatiskt och enkelt sätt att lösa konflikten. Tvärtom, konflikten mellan parterna kom upp på det militära planet enbart för att man inte hade lyckats lösa den på något annat sätt. Kravet på omedelbart eld upphör har under hela efterkrigstiden i de flesta fallen enbart lätt till att konflikter förblivit permanent olösta. Därmed inte sagt att det internationella samfundet inte skall försöka få slut på militära konflikter då de kommit till ett läge när en meningsfull förhandlingslösning kan uppnås.
Arieh Fürth, Israel
http://meaktualiamm.blogspot.com/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar