Varför struntar vi i Norden?

DN Publicerat 2009-08-30 00:05 Länk:

Peter Wolodarski.

En sökning på namnet Morten Messerschmidt i artikelregistret Affärsdata ger sex svenska träffar under 2009. Det är en droppe i mediehavet.

Mannen med det associationsrika namnet förtjänar mer uppmärksamhet än så. Morten Messerschmidt, född 1980, var nämligen den stora stjärnan i det danska valet till EU-parlamentet. Han fick 284 500 personröster och slog inte bara alla andra kandidater utan gjorde ett historiskt starkt resultat (som en jämförelse fick populära Marit Paulsen 221.489 kryss i Sverige).

Vem är då denne Messerschmidt, förutom att han som 28-åring har gjort ett kometval? Jo, han råkar också vara toppkandidat för Dansk folkeparti.

Det är inte första gången som Messerschmidt är i hetluften. År 2002 dömdes han för brott mot Danmarks rasismparagraf, efter att partiets ungdomsförbund gjorde en annons med texten ”Mass våldtäkter, grovt våld, otrygghet, kvinnoförtryck, gängkriminalitet. Det är vad ett mångkulturellt samhälle erbjuder oss”.

År 2007 uppträdde han berusad på Tivoli i Köpenhamn och anklagades i det sammanhanget för att ha hyllat Adolf Hitler och nazismen. Messerschmidt förnekar detta men medger att han sjungit ”Deutschland, Deutschland über alles”.

Trots denna obehagliga bakgrund är Messerschmidt mycket populär. Han är medialt skicklig, karismatisk och påläst, inte minst i EU-frågor. Själv har han sagt att han ersätter ålder och erfarenhet med kunskap, vilket många danskar tycks instämma i.

Framgångarna säger mer om förändringarna av dansk politik än om Dansk folkeparti. Steg för steg har DF blivit ett parti i mängden – inte för att man dämpat sin råa ton mot muslimer, utan för att andra börjat betrakta partiet som normalt.

Med tanke på Sverigedemokraternas framryckningar i opinionen här hemma, borde historien om Morten Messer schmidt ha ett intresse för en svensk publik. Ändå har praktiskt taget inga medier rapporterat om den.

En liknande likgiltighet inför viktiga händelser i närområdet upptäckte jag i förra veckan under en resa till Finland. I Åbo och Helsingfors talar alla politiskt intresserade om den partifinansieringshärva som redan skadat Finlands anseende internationellt. Men i Sverige är det få som känner till omfattningen av skandalen, trots att den väcker besvärande frågor om hur våra egna partier finansierar sig.

Efter att turerna beskrevs i DN förra söndagen var en vanlig reaktion – varför har vi inte hört om detta tidigare? Svaret, precis som i fallet Messerschmidt, är att svenska medier inte brytt sig om att rapportera.

Vi berättar alldeles för lite om vad som händer i Danmark och Finland, och minst lika dåligt är det med nyheterna från vårt västra grannland Norge. Där hålls det för övrigt val till stortinget om drygt två veckor. ”Vem i Sverige bryr sig?” frågade nyligen Sveriges Radios tidigare Nordenkorrespondent Bengt Lindroth i Sydsvenskan (26/8). ”Just inget hörs eller syns i riksmedierna. Trots att vardagslivet nordbor emellan, i gränsregionerna, i ekonomierna, är livligare än någonsin.”

För att bry sig och förstå måste man som journalist vara på plats. Det räcker inte att använda internet från hemmaredaktionen. Man måste stå i matbutikens kassakö, besöka vårdcentralerna, röra sig i parlamentets korridorer. Utan närvaro ingen djupare förståelse.

Siffrorna över antalet utstationerade reportrar säger det mesta om ointresset för Norden. Svenska korrespondenter i grannländerna kan räknas på den ena handens fingrar. I Finland handlar det om några stycken, i Danmark och Norge om en eller ett par. Resten av rapporteringen sköts från Stockholm, Göteborg och Malmö med det förutsebara resultatet att vi inte får veta så mycket.

Man kan jämföra med antalet nor diska reportrar i Sveriges huvudstad, som upp går till ett 30-tal. Skevheten är inte ny men har ökat de senaste tio åren. Inte ens Sveriges Radio med sitt public service-uppdrag har längre korrespondenter i Helsingfors, Köpenhamn och Oslo, utan nöjer sig med en reporter som ska täcka hela Norden.

Våra grannar är betydligt mer intresserade av oss. Det bidrar också till att de vet mer, vilket nyligen framgick av en stor undersökning från Kulturfonden för Sverige och Finland.

Ibland får jag känslan av att vi svenskar vet mer om sjukvårdssystemet i USA än om vården i vår del av världen. Hur många känner exempelvis till att medellivslängden i Danmark är tre år kortare än i Sverige – och att detta inte bara har att göra med alkoholkonsumtionen utan med organiseringen av sjukhus?

Resultat som dessa förstärker naturligtvis bilden av Sverige som självgott och förnämare än andra. Eftersom vi är ”bäst, modernast och jämlikast” behöver vi inte bli upplysta om vad som händer i samhällen som påminner om vårt eget. Det är grannarna som ska lära sig av oss, inte tvärtom.

Så avtecknar sig den svenska formen av kulturimperialism.

Det tilltagande ointresset är förvånande med tanke på utvecklingen i Europa. I en tid när EU-samarbetet fördjupas borde det vara logiskt att öka utbytet mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge i syfte att stärka det nordiska blocket. Men det förutsätter att vi tar oss ur dagens informationsdimma.

Att ignorera det egna närområdet uttrycker ett slags inskränkthet som bidrar till fördumning.